ryttarenjenny.blogg.se

Det är då jag som är Jenny. Camilla flyttade ont anandes in i grannstallet förra hösten och sen hittade hon Lady och mig på ridbanan en mörk kväll. Kul tyckte vi! Men jag kanske ska börja från början.

 

Jag började på ridskola som liten, och min första sköthäst var en russkorsning vid namn Tuffer. Han bockade i varje galopp och rymde om han fick chansen. Och hans man var ett enda stort fluff (precis som Ladys!). På den ridskolan blev jag kvar i några år och påbörjade min hoppkarriär med att bli tvåa i en klubbtävling, väldigt oväntat med en oengagerad haflinger och en alldeles för stor lånad hjälm. Jag hann med ett par terminer på ytterligare en ridskola innan jag gjorde ett uppehåll i ridningen.

 

Fast forward, året är 2005 (tror jag det var) och jag erkänner mig besegrad av hästsuget. Jag gör comeback på Akademistallet. Inte mycket att orda om, jag rider något år innan jag känner att jag vill mer. Mer häst, mer, mer mer! Så jag börjar rida Ladys stallkompis Grezna. Efter ungefär ett halvår får jag frågan om jag inte vill prova rida Lady. Visst säger jag, utan en aning om att vi ska hänga ihop i vått och torrt i sisådär 6 år. Men det vart en fantastisk första ridtur. En vacker vinterdag, en underbar häst och ett gigantiskt leende. Lady var då fyra år och planen för henne var att tränas och tävlas i hoppning av en annan tjej, däremellan skulle jag hjälpa till att hålla i gång henne.

 

Vi skogsmullade mest och provade även på akademisk ridkonst. Men jag lyckades inte riktigt hitta knapparna och det hjälpte inte direkt att jag, utan unghästvana, satt på en så vaken och reaktionssnabb häst. När hon som femåring började testa rejält blev jag riktigt rädd för henne, och det dröjde innan vi kom vidare. Samtidigt gjorde Lady väl i från sig på hoppbanorna. Vi stretade på i alla fall, och till slut kom vändpunkten. Jag började bli en bättre ryttare samtidigt som Lady började lugna ner sig och bli mer vuxen. När Lady var 6 år tävlade hon sin sista säsong med den ryttaren, och efter det har jag i princip fått ha henne för mig själv.

 

Vi började träna lite hoppning tillsammans, nu när dressyren fungerade bättre. Det positiva var att jag hade en häst som hoppar det jag styr på, oavsett om jag strular till det eller inte. Det negativa var att hon löste alla problem genom att hoppa större, och att jag då inte riktig hängde med. Så vi har kämpat på med det, med ett avbrott för mammaledighet från Ladys sida. Förra hösten hade vi börjat träna ordentligt igen, då jag åkte av och blev lite hopprädd. Efter det har vi haft en massa avbrott i träningen av olika anledningar, och först nu i sommar har vi verkligen kommit i gång igen. Och nu börjar allt lösa sig! Nu finns dressyren där, nu börjar hoppningen komma.

 

Nu vet jag hur jag ska tas med hennes åsikter och hon tycker äntligen att jag har något vettigt att komma med. Vi blev ett team till slut, trots, eller kanske tack vare, alla prövningar. Och jag får tacka bl.a. Linda och Camilla för peppning och träningssällskap på vägen!

 

 

 

 

Tyvärr har alla sagor ett slut, så även denna. Lady är nu dräktig igen, och eftersom ägarna vill fortsätta avla på henne är jag på jakt efter en ny kompis. Jag kommer sakna denna häst som fan.