ryttarenjenny.blogg.se

Så där satt jag, mitt i all förvirring kring alla annonser och provridningar, och fick höra att det fanns en liten galen travarmärr med mitt namn på. Det var inte exakt så det presenterades, och det var inte exakt vad jag hörde. Men det är vad jag kommer ihåg. Jag åkte och tittade på denna varelse. Och inte var hon ju helt tam, de där gångerna jag hälsade på. Men inte var hon ju helt spritt språngande heller.

 

 

Visst hade jag mina tvivel. Framför allt funderade jag på om det var värt det. Att återigen inte ha en färdig häst, att kanske ha långt till nästa riktiga träningspass, med riktiga hinder eller riktiga dressyrrörelser. Men också på om min kunskap och mitt tålamod skulle räcka till. Efter att ha funderat och blivit bitter på jakten bestämde jag mig. Misty skulle få en chans. Jag skulle tro på oss båda och det skulle bli bra.

 

 

Sen tog det ju sin lilla tid med allt det praktiska, med att skeppa över damen. Jag läste annonser igen, denna gång för stallplatser, men det blev inte så mycket funderande på just det. Men man hann ju tänka en del innan hon slutligen stod här. På om det var rätt beslut, skulle hon trivas, skulle jag trivas, skulle vi komma överens, skulle hon vara mer galen, mindre galen, var jag galen som gav mig in på detta?

 

På mitt håll försökte jag läsa på, smida planer, förbereda mig, håll modet uppe. Samt peppa syster som på sitt håll försökte ha tiden och orken att transportträna och ordna. Tiden och orken som inte fanns och som var den stora orsaken till att Misty skulle flytta.

 

 

Så plötsligt en sen kväll var vi här. Drygt ett år sen nu. Misty tog försiktiga steg nerför rampen, Blossom gnäggade välkomnande i stallet. Vi var alla helt slut, människorna mest av spänningen och osäkerheten på om vi skulle komma i väg och fram helskinnade, Misty av resan på över fem timmar. En resa var slut, en annan skulle precis börja.